Igår kväll tog vi en liten promenad upp till liftstationen. Där hittade vi en telefon, eftersom det var stängt stoppade jag telefonen i fickan får att lämna in den i receptionen. Vägen tillbaka gick via annexet och när jag står där här jag något konstigt fågelkvitter som övergår i något som kan liknas vid ett skratt, jag spanar bland träden men ser inget. – mycket märkligt. Vi går vidare upp mot hotellet och igen samma kvitter ifrån ett buskage, tittar men hittar ingen fågel, Ingvar hör det med och tror det liknar en ripa. Vi fortsätter och kommer in i hotellet, det är kö vid receptionen och då kommer kvittret igen. Jag börjar fundera om de sänder ut detta från hotellet men övergår i tanken om det är någon som leker med mobilsignaler. Vi bestämmer oss för att gå upp och byta om först och sedan lämna telefonen och samtidigt köpa ett par öl. På väg igenom korridoren kommer kvittret igen men denna gången ser jag att telefonen jag har i handen lyser upp. Mysteriet löst och jag svarar, en tjej berättar att hennes kompis var övertygad om att han tappat telefonen vid toppstationen och hade gett sig springande upp där. Vi kom överens om att lämna den i receptionen.
Sensmoral: se till att ha en riktig rington – gärna med vibrationen påslagen så att upphittaren fattar vad som händer.

Lapporten i kvällningen

Idag började det med vackert väder och vi tog trippen till Kårsafallen, 4,5 km enkel väg. Man går längs med jokken men andra sidan gentemot Kungsleden och får titta på vattnet som kommer ned från Kårsavagge.

Det är en lång serie fall på vägen ned till Abiskojokken och det här är slutdelen av den färden.

Det här är bron över Kårsavaggejokken

På eftermiddagen gick bort och hälsade på i Gränsförsvars- och Rallarmuseet och pratade lite med fjällföraren som hade jouren idag och som även bjöd på kaffe kokt på björkved.